Jag har haft tid å bearbeta allt som hänt mellan mig å mitt ex, även om vi känner lika dant att vi älskar varandra å kommer alltid å göra eftersom vi är bådas första äkta kärlek och vi har gåttigenom så mycket under dessa 4åren vi varit tillsammans.
Idag var första gången vi sågs sen vi gjorde slut.. Han gav mig en kram å pratade lite om hur de går i skolan och hur jag mår så jag märkte att han försöker verkligen vara vän eller så va han också bara nervös eller måttfull de va första gången han såg mig sens han gjorde slut.. Jag visste att det skulle vara tufft å träffa honom men trodde verkligen inte det skulle vara så jäkla tufft som det var..
Att se och möta hans blick var verkligen jobbigt, jag försökte att inte få ögonkontakt med han under den korta stunden vi sågs.. Det var verkligen tufft och det kändes som han tittade på mig under flera tillfällen.. Jag tro han såg på mig att jag tyckte det var jobbigt att han kom.. När han åkte iväg såg jag att han kollade på mig.. Han vet att allt i mitt liv är tufft nu pågrund av allt som hänt denna sommaren.. Han vet att jag har haft problem å tufft länge nu och han ver hur tufft detta har tagit mig.. Men jag hade min älskade styvfar hos mig som kramade mig när ett par tårar kom och han förstå hur jag har det med min morfar och hur mycket jag saknar honom, hur jobbigt det är för mig å äta med mina magproblem och min ibs/dyspepsi och allt som hänt. Jag tycker verkligen det är skönt att ha någon som förstå allt som händer, han har varit mer som en pappa för mig under dessa åren än vad min riktiga pappa Micke någonsin var varit.. Jag har precis inte haft den lättaste uppväxten och mitt stöd under min uppväxt var då min morfar och mormor.. Därför var just jag den som tog allt det hårdast när det hände., jag har kvar min älskade mormor och önskar och hoppas hon lever hyfsat många år till, för kust nu klarar jag inte av att förlora ännu en som betyder så mycket för mig och som står mig så nära..
Jag tänker på alla mina änglar i himlen som tyvärr är för många.. Jag saknar er och vi ses i framtiden i ett annat liv, jag vet att ni så länge vakar över mig tills vi ses igen. Ni finns i mina minnen och mitt hjärta.

Just nu känner jag att allt i mitt liv är ett helvete.. Att jag hamnat på botten och jag har absolut ingen aning hur jag ska ta mig härifrån..
Nu är det snart en vecka sen mitt ex gjorde slut.. Trodde han var mer man men tydligen hade jag fel.. Att göra slut på sms efter 4år långt förhållande.. Trodde han iallafall kunde se mig i ögonen men tydligen inte..
Det känns inte som jag har en aning om hur det är att vara singel.. Hur är man singel? Det känns så konstigt att veta att man kan prata med andra killar, att inte känna att man gör något fel när man tycker en annan kille är snygg. Hur ska man kunna gå vidare? Sedan ser man att han lägger ut bilder på sin snap där han är med andra tjejer..efter knappt en vecka? När jag ser det så känns de som om dessa fyra åren inte betytt någonting för honom.. Vad ska man säga? Det är klart de gör ont, man tvivlar på allt.. Var han lycklig under dessa fyra åren? Han sa han älskade mig men va de sant? Allt känns lite som en lögn men det fanns dem stunderna han såg lycklig ut på riktigt men var han de hela tiden? Han var min första kärlek, det är väl klart man alltid kom ha känslor för sin första kärlek.. Dessa fyra åren har lärt mig så mycket om förhållande och jag kände mig mogen nog att veta att jag kan klara av något sånt seriöst.. Var så rädd i början av vårt förhållande, jag var rädd för att binda mig för att ha något seriöst men han visade mig att jag var modig nog att klara av något så seriöst. Han var min bästa vän.. Jag kunde prata med honom om allt.. Han har funnits där för mig så många svåra stunder i mitt liv.. Alla jobbiga å tuffa tider jag kände att jag aldrig skulle kunna ta mig upp från botten.. Men han hjälpte mig varje gång.. Han visste hur tufft jag hade det denna sommaren. Han fanns inte där för mig på samma sätt, jag kände det var något som var fel.. Men jag tror han väntade med att bryt för min morfar dog, å jag hamnade åter på botten och sedan kom då smset att han ville bryta och jag var åter på botten å längre nej än jag någonsin varit.. Vem ska jag nu vända mig till? Vem ska jag fråga om råd hur jag ska klara mig upp igen? Har alltid min familj men eftersom jag hatar att prata om saker när jag mår så dåligt. Om man ändå kunde hitta någon där ute som varit med om något som jag... Eller något så svårt som en del jag varit med om.. Ibland vill jag bara åka långt bort å gömma mig ett tag, försvinna från verkligheten. Träffa människor jag aldrig träffat, hitta nya vänner och kanske även vänner som finns med resten av livet..

Denna sommaren har varit ett rent helvete.. Jag har förlorat en del människor i mitt liv, dem har varit vänner till min syster och mig, men inte så nära mig.. Men jag insåg denna sommaren när jag förlorade en person som stod mig nära, min morfar, han var min bästa vän. Han fanns alltid för mig under min uppväxt.

När jag var lite hatade jag att vara på fritids efter skolan, men eftersom min morfar och mormor bodde precis bredvid skolan fick jag vara hos dem istället för fritids. Under den tiden var jag väldigt nära dem speciellt min morfar, vi satt alltid framför tvn och kollade på antingen Åsa-Nisse eller Stefan och Krister. Vi satt och kollade på tvn och pratade om allt mellan himmel och jord.
När jag den 22 juli fick jag ett samtalet vid ca 22:10 att min morfar gått bort. Det var det värsta samtalet i hela mitt liv.. Han hade varit sjuk ett tag å legat på sjukhus, jag var och hälsade på han varje dag han låg inne, men han hade äntligen fått komma hem och han var så glad. Så glad hade han inte varit på flera år, han var så glad å tacksam för han fick komma hem till min mormor igen och sen tar allt stopp. Jag var den som tog det hårdast. Jag kunde inte prata på flera timmar efter samtalet, jag bara grät. Jag ville inte tro det var sant, min älskade morfar, min bästa vän hade lämnat oss.. När jag fick se honom för sista gången, när han låg där på bordet i avskeds rummet helt kall å livlös, jag kunde inte tro det var sant.. Men han låg där med ett leende på läpparna så visste jag att han var lycklig nu, han fick dö hemma hos mormor. Jag visste då att han inte längre hade ont eller nådde dåligt och att han nu fick träffa sin son igen.
Igår den 24/8-16 var begravningen och vi tog ett sista farväl för nu, jag vet att han vakar över mig och att vi kommer ses igen i framtiden. Nu tar jag en dag itaget och försöker ta mig igenom detta.

Denna sommaren har varit den värsta sommaren.. Trodde det skulle bli den bästa när man fyllde 18år och allt men nejdå, istället gick hela mitt liv i kras. Så nu som sagt tar vi en dag itaget och hoppas att det kommer göra mindre ont i framtiden. Men han kommer alltid finnas i mitt hjärta och i mina minnen.